Maralal och Samburu

Maralal är administrativt center för Samburu-distriktet, en gränsstad som sitter på kanten av en bergskedja på en höjd på 1495m omgiven av vackra cederträdskogar. Vi är på höga höjder och har vackert bergslandskap runt oss. Samburu är ett nomadfolk som lever på boskapsskötsel. De har getter och kor. Jag har också sett får och kameler. Boskapen är inte på åkrar som hos oss, utan de springer runt fritt- på stan, på vägarna och lite överallt. Se upp för koskiten! Istället inhägnas lerhyddorna med kaktusar eller taggtråd. Enkla redskap används i jordbruket men det går att hyra en traktor för att plöja åkern, vilket dock kostar skjortan. Vatten bärs i 10 liters hinkar med hjälp av huvudet från stan till bergen där man bor. Vilket kan vara 20km bort. Och här är det kvinnorna som är både bärkraft och husbyggare. Karlarna sitter kanske hellre och diskuterar hur mycket boskap de äger. Men det är också ett vackert folk, ett stolt folk med upplyfta huvuden. Jag förstod att några Samburukrigare hjälpte i Brittiska armén under andra världskriget. Det finns endel europeiska kvinnor som fallit för charmen, bl.a kvinnan som skrev "den vita massajen" samt Belgiskan som driver internetcafeet i Maralal. De har lämnat allt och gift sig med samburu krigare. Båda är idag skilda -kultur skillnaderna var för stora. Ett fenomen jag inte förstod förrän Mattias drog paralellen till Tarzan och Jayne. Kanske något för någon av mina singelvänner?