Det värsta var hotellet- vi vantrivdes något fruktansvärt. Försök leva 16 dagar på 9 kvadrat, inte ha kokmöjligheter utan endast en vattenkokare gerar ibland, vara utan el och rinnande vatten, inte få kläderna tvättade eller rummet städat. Lägg till diskoljud till småtimmarna, stirrande Kenyaner och folk som varken förstår eller hjälper, klaustrofobi och diarre varannan dag samt att jaga runt halva staden med folk skrikande efter sig för att få tag i tallrik, kniv, gaffel, sked, dricksvatten och en bunke att diska i. Det som var både till tröst och hjälp för mig var att jag blev bra bekant med några av hotellpersonalen, 4st 18-åriga kikuyuflickor som jobbar från kl.7 till kl.21 på kvällen. De har varit små änglar som har hjälpt med precis allt- att fixa fram en dator, att boka tid hos en afrikansk frisör, att få tag i vatten samt bara som sällskap. Trevliga prickar, de kändes nästan som mina småsyskon. Gud prövar men förskjuter icke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar