Hembesök till en bygemenskap, Menyatta

En menyatta är en bygemenskap av 5-10 familjer.

 Lilla pojken hade bara en flis och inga byxor. I handen har han sin fotboll. Voi gullet

Idag fick vi den stora äran att besöka en bygemenskap av Samburuer. Ni skall veta att det inte är alla förunnat, de är skeptiska till turister. Men pastorn förklarar att vi tar bilder för att kunna visa våra familjer och vänner hur de ser ut, sa att ni bättre kan BE för dem, så ni vet att för att få titta på bilderna måste ni be för människorna på bilderna :)

Jag hade med lite ballonger till barnen.

Här blir vi praktikanter bjudna pa chai tillsammans med pastor Silas (prästen i lutherska kyrkan).

Såhär ser ett traditionellt hus ut. Kvinnan i familjen har byggt det själv, det tar mellan två dagar och en vecka. Som cement används kodynga.

Be gärna för denna fina familj, här är mamman med 2 av sina 3 barn. Pappan jobbar i församlingen.

Byns alla kvinnor och barn kom och hälsade på oss.

Såhär sover de.

Ingången till gårdsgruppen.

Här delar jag ut lite slickepinnar at alla barn.

Bananplantor och klubbverksamhet

Denna vecka ordnar Natascha klubbverksamhet i dagarna tre år några förskolebarn.

Mattias har praktiska uppgifter, bl.a. har han förflyttat babanplantor idag och planterat dem utanför kyrkan.

Imorgon blir igen plantering och sedan hembesök till en traditionell menyatta i bergen, område där samburuerna bor.

Vardagligt

Maralal och en ko mitt i stan.

Diska, tvätta kläder, allt i ett..

 Vår enda miniatyrlavoar

Frukterna skall läggas en halv timme i vatten med chlortablett pga parasiterna.

Andra observationer

Det springer kor, getter, hundar, katter, höns och tuppar överallt på gatorna. Elektriciteten har varit borta lika länge som vi haft den. Alltid när det regnar är elen borta, vilket är några gånger per dag. Sedan det har regnat färdigt kommer solen fram och elen. Folk förstår sig inte på att underhålla saker och ting, utan saker körs tills de brakar ihop. De gör inga långsiktiga lösningar på något, utan fixar det för stunden bara. Ljud och oljud från varje gatuhörn, musik till lust och leda, barnaskrik och folk som pratar. Det bräker och luktar. Damm överallt. Vägarna i dåligt skick, om du skall ha en bil här måste det vara en jeep, ng med fyrhjulsdrift, annars slipper man inte fram, samt att bilen är hög undertill. En vanlig personbil skulle inte klara sig i Maralal. Vattenförsörjningen - det är dåliga rör överallt och vattnet svider om man råkar få det i ögonen. Inte drickbart!! Natascha har redan fått svullna ögon av att ha råkat få några droppar i ögat. Tänderna borstas i köpt vatten från butiken. Kläderna tvättas för hand, och man diskar för hand. Nedskräpning överallt, det finns ingen sophantering, sopor till höger och vänster på stan. Folk försöker göra upp eldar och bränna upp plast och dylikt, vilket resulterar i att många har problem med ögonen och det finns lungsjukdomar pga farliga gaser ur elden. Samburuerna bygger sina hus utan fönster, så när de eldar på kvällen för att hålla varmt andas de in all rök. många människor med gråstarr och lungsjukdomar.. Faktiskt stod det i tidningen här att 15 000 människor per år dör pga vedeldning pga att de inte har skorsten. Och 10 000 per år dör pga malaria. Prostituerade och liknande har jag inte sett ngt av, fastän vårt hotell är väldigt stolta med att de är det enda hotellet i hela byn som inte tillåter glädjeflickor. Det är vacker natur och vackra människor - men fattigdomen, den dåliga hygienen och levnadsstandarden, den näringsfattiga kosten (mest bara ris, kycklig och kokta grönsaker, ibland frukt o.dyl. men vanligt fattigt folk har nog inte råd med sånt) ställer till problem. Hjärtat verkar för dessa barn och familjer, men hur mycket kan man åstadkomma på 2 veckor? En nål i en höstack, men en väldigt fin sådan. Jag är i varje fall tacksam för detta är ett uppvaknande. Vi har det så otroligt bra i Finland, vägarna, hälsovården, skolorna, butikerna, vattnet, levnadsstandarden, elektricitet, rinnande vatten, Social- och hälsovård för alla, utbildning för alla. Ganska lika rättigheter, demokrati, man kan lita på röstningen inför olika riksdagsval. Tack och lov för Finland, skall ni veta. Man börjar uppskatta de små sakerna här - som att det finns en enda butik som säljer en sorts godis. Kylskåp har vi inte, så vi kan inte äta färska saker. Men små saker, ett barns leende, nya bekantskaper med lokalbefolkningen, att internet fungerar. sånt har man under dylika förhållanden lust att ropa Halleluja för. Det är också det de gör. Detta är ett andligt folk med stark tro, de ser Gud i allt och alla.

Skor av bilringar

Maralal Safari Lodge

vi v

Vi vandrade i viltskyddsområdet vid Maralal Safari Lodge idag. Där var två geparder som skulle växa till sig lite för att sedan släppas fria på området.

Kjellmans t-skjortorna

Vackra vyer

Mera om Samburufolket
Samburufolkets livsstil kretsar kring kor, kameler och getter, vilka de refererar till som sitt välstand och som de bara slaktar vid speciella tillfällen. Pengar betyder inte mycket för dem och det lilla de har bärs av krigarna i påsar som hänger i deras bälten. Stammen är indelad i åtta klaner, fyra tillhör de vita korna och fyra till de svarta korna. När främlingar möts pratar de alltid om vilken klan de tillhör, och hur gamla de är, vilket ofta resulterar i en förnöjsam släktskap på samma sätt. som oss finlandssvenskar alltså.
När en pojke ska bli till man och bli en krigare omskärs han och blir en murrari eller moran. krigaråren är viktiga for ungdomarna, ungefär som musketörerna i medeltiden. ibland ger de sig på tuffa äventyr för att försäkra sig om säkerheten i närsamhället. Samburufolket är inte aggresivt mot andra stammar och folk, de värdesätter en attityd av respekt mot andra. Man försöker förbättra utbildningen, förut gick Sambufolket inte alltid i skola pga att skolan kostar pengar och de är nomadfolk som flyttar mycket runt. Jag tycker det är helt knäppt att fattiga måste betala skolavgift, skoluniformer och böcker som i USA. Här är en organisation som har som mål att möjliggöra skolgång för Samburubarn: http://samburu-sos.org/our-mission
 Vi besökte en kombinerad skol-och kyrkobyggnad härom dagen, precis som i Lilla huset på prärien. Överlag känns det som att man är tillbaka på 1800talet på gott och ont, ni som har sett Lilla huset på prärien kanske kan tänka er lite av den känslan som finns.
De utmaningar vi själva har är de ständiga elavbrotten, speciellt på kvällarna är det jobbigt att sitta flera timmar i mörkret. Och rinnande vatten ur wc och lavoar får man ibland om man har tur. Våra magar har varit i oskick i flera dagar. Man får aldrig vara ifred, jag Natascha har redan fatt tva äktenskapsfrierier. Och alla barnen springer efter en och ropar:" How are you, how are you." Man kan höra :"How are you" ca 70 ggr på en km:s fard. Och många kommer fram till oss vita och tigger pengar. Om man behöver hjälp måste man springa och störa missionärerna i deras privattid. Men, dessa korta lidanden väger oändligt lätt mot härligheten.Tack till alla som ber för oss.

Vackra Samburubarn

Byskolan och kyrkan, allt i ett.

Maralal och Samburu

Maralal är administrativt center för Samburu-distriktet, en gränsstad som sitter på kanten av en bergskedja på en höjd på 1495m omgiven av vackra cederträdskogar. Vi är på höga höjder och har vackert bergslandskap runt oss. Samburu är ett nomadfolk som lever på boskapsskötsel. De har getter och kor. Jag har också sett får och kameler. Boskapen är inte på åkrar som hos oss, utan de springer runt fritt- på stan, på vägarna och lite överallt. Se upp för koskiten! Istället inhägnas lerhyddorna med kaktusar eller taggtråd. Enkla redskap används i jordbruket men det går att hyra en traktor för att plöja åkern, vilket dock kostar skjortan. Vatten bärs i 10 liters hinkar med hjälp av huvudet från stan till bergen där man bor. Vilket kan vara 20km bort. Och här är det kvinnorna som är både bärkraft och husbyggare. Karlarna sitter kanske hellre och diskuterar hur mycket boskap de äger. Men det är också ett vackert folk, ett stolt folk med upplyfta huvuden. Jag förstod att några Samburukrigare hjälpte i Brittiska armén under andra världskriget. Det finns endel europeiska kvinnor som fallit för charmen, bl.a kvinnan som skrev "den vita massajen" samt Belgiskan som driver internetcafeet i Maralal. De har lämnat allt och gift sig med samburu krigare. Båda är idag skilda -kultur skillnaderna var för stora. Ett fenomen jag inte förstod förrän Mattias drog paralellen till Tarzan och Jayne. Kanske något för någon av mina singelvänner?

Kenyanska influenser

Jambo!
Vi sitter på en restaurang och har just ätit fisk med chapati. Vi har också testat ris, bönor och varma grönsaker, chai te och ugali. Idag var sista dagen av barnlägret och vi hade så kul med barnen, vi lekte, sjöng, spelade fotboll, kastade fresbee och hoppade twist och hopprep. Otroligt mycket man klarar av utan ett gemensamt språk. För första gången känns det alltigenom lyckligt och man ser lite av orsaken man kom hit. Och missionsrådet i Jakobstads svenska församling har just meddelat att de bekostar materialet som vi köpt av egna pengar för några hundra €. Tack tack, Gud är god

Problem med mat och boende

Det värsta var hotellet- vi vantrivdes något fruktansvärt. Försök leva 16 dagar på 9 kvadrat, inte ha kokmöjligheter utan endast en vattenkokare gerar ibland, vara utan el och rinnande vatten, inte få kläderna tvättade eller rummet städat. Lägg till diskoljud till småtimmarna, stirrande Kenyaner och folk som varken förstår eller hjälper, klaustrofobi och diarre varannan dag samt att jaga runt halva staden med folk skrikande efter sig för att få tag i tallrik, kniv, gaffel, sked, dricksvatten och en bunke att diska i. Det som var både till tröst och hjälp för mig var att jag blev bra bekant med några av hotellpersonalen, 4st 18-åriga kikuyuflickor som jobbar från kl.7 till kl.21 på kvällen. De har varit små änglar som har hjälpt med precis allt- att fixa fram en dator, att boka tid hos en afrikansk frisör, att få tag i vatten samt bara som sällskap. Trevliga prickar, de kändes nästan som mina småsyskon. Gud prövar men förskjuter icke.

Dag 2 med barnen